Det kändes bara som dags för ett litet andrum. Det är lättare att skriva än att prata.
Som en vän själv uttryckte det "det känns som att alla i din omgivning bara dör".
Erik säger att jag generellt ältar för mycket. När vi bråkar sitter det alltid kvar i mig längst. Jag minns vad folk sagt till mig för fem år sedan och det kan fortfarande göra mig obekväm. Tänker fortfarande på vad jag kunde ha gjort för att hindra vissa saker. Tiden hjälper liksom inte så som den borde, så som det sägs att den ska göra. Varje gång jag går förbi kontoret, varje gång jag ser någon med rött lockigt hår, varje gång jag ser begravningshäftet till kollegan som aldrig mer vaknade precis innan sommaren skär tanken på hennes döttrar i hjärtat.
Livet gör det svårt att vara lycklig, men jag försöker så absolut gott jag kan. Andras död, dödsönskan och ångest tränger sig på så fort jag släcker ljuset på kvällen. Så fort det blir paus i musiken på dagarna. Det får aldrig vara tyst en minut.
Jag fick erbjudande från en modellagentur att flytta till Milano några månader. Dagen innan jag skulle på möte för att arrangera resan fick jag veta att någon dött. Tre veckor efter det dog en till. Försöker nu säga till morfar att hon kommer överleva, men ändå vara ett barnbarn för honom. Vi ska ses snart. Sen fick jag veta att mina cellförändringar i livmoderhalsen är kvar. Stod och grät framför läkaren. De borde ha försvunnit. I journalen står det "Hon är upprörd över cellförändringarna men är i övrigt frisk". Jag vill bara ta bort det, bara få bort allt, nu.
Jag kan inte vara i Skåne mer, jag mår illa när jag åker över Hallandsåsen. Fysiskt illa. Ändå måste jag åka dit. Begravning, vara närvarande, försöka "snälla, snälla snälla vänta, ta inte ditt liv nu, jag är där snart, jag är framme snart". Låtsas som allt är bra, försöka spela med.
Snälla sluta kommentera min kropp, den ser ut som den gör och den är inte relevant. Jag vill aldrig mer ha på mig åtsittande kläder. Har jag inte det så slipper jag höra det, se hur jag betraktas uppifrån och ner, blir bedömd och analyserad. Pappa säger ät mer, mamma säger ät mindre, kollegorna säger att kroppen håller på att försvinna. "Du måste ha tappat tjugo kilo från Malmötiden". "Ska du verkligen äta den rostmackan?". "Ät mer så du blir stor och stark". "Om du bara tappade några kilon skulle du vara jättesnygg". "Lillen du finns ju snart inte kvar, mår du bra, äter du verkligen ordentligt?". Jag ser ut som jag gör.
Pappa försöker fråga varför jag inte flyttar ner igen. Problemet är väl att jag gör det till mitt problem. När jag drog ut en kanyl ur benet på en tjej som låg avsvimmad av överdos, inlåst på en toalett. När pulsen, färgen och livet försvann. När ambulansen aldrig tycktes komma. Mamma har alltid sagt att jag blir ledsen för lätt, att det är lättare att vara arg och att det gör att man pallar mer. Engagerar mig känslomässigt i det som händer andra. Jag går fan under av det. Det är väl dåligt att jag binder allt till en del av Sverige. Göteborg känns bara så relativt fredat än så länge. Det som händer med min kropp följer ju med mig och jag vet att olyckan inte stannar i Skåne. Men det känns bara lättare att placera allt där nere. Det fungerar ju inte så, det vet jag.
